fridakortochgott

I dag blev jag så glad när jag kom till dagis för in på parkeringen kommer ett välkänt ansikte åkandes. Så länge sen jag såg detta fina leende men ack så välkänt! Det var en god vän från förr som jag tappade bort för ett par år sen. Och nu hittade vi varandra igen. På dagis. Återigen korsas våra vägar som om det var meningen att vi ska vara vänner. (sen att det bara finns x antal förskolor i byhåla och att chansen att stöta på varandra är väldigt stor det är en annan sak...). Varma kramar och utbytta mobilnummer senare åker jag hem med ett varmt hjärta och stora förhoppningar att vi snart ska ses över en fika!

Jag läste nån stans om att vänskap är som en stig som man måste gå på ibland för att den inte ska växa igen. Det stämmer så väl. Vissa stigar växer igen snabbare än andra men den här känns det som att jag gick på igår.