fridakortochgott

När jag bodde hemma förundrade jag mig ofta över min kära mor som fejade och fixade kvällarna igenom medans vi andra satt o degade i soffan. "Låt det där va o kom o sätt dig i stället" suckade jag ofta till min trötta mamma. Men icke. Disken skulle diskas, bänken skulle torkas, tvätten skulle vikas och alltid fanns det nåt som skulle sys eller lagas. Inget som jag inte tyckte kunde vänta till morgondagen. Föga anade jag att den forne soffpotatisen (aka jag) skulle vandra samma väg. Det finns så mycket som behöver göras innan kudden får ropa och alltid ropar den aldeles för tidigt. Missförstå mig rätt, jag är fortafarande väldigt fäst vid min soffa men jag kan ändå förstå denna fejande och slitande och faktiskt även den suckande  modern som vill att allt ska va precis så bra som det kan vara för att kunna sova sött. Just nu sitter jag dock och vilar ögonen på Hells kitchen och känner min nöjd över att hur bitchig jag än är så finns det alltid nån som är värre!

Och i bakgrunden doftar det av 80 nybakade kanelbullar...........

Festivalsommaren har dragit i gång med buller och brak. I var och varannan stad hamras det trummor, syntar o andra instrument. Själv har jag (troligtvis) redan avslutat min sista festival för den här säsongen. Inom loppet av tre veckor lyckades jag klämma in WTAI, WCR och Metal Town under varierad väderlek. Förstnämnda var en blöt (på mer än ett sätt) tillställning med regnponcho på och gummistövlar i beredskap medan resterande två gav både röda axlar och solblekt hår. Fantastiska upplevelser var och en på sitt sätt.

De vädermässiga skillnaderna ter sig lika milsvida som skillnaden mellan dagens och dåtidens evenemang. Jag minns sommaren -97 när jag slet som ett djur med gräsklipparen hemma i trädgården till mitt föräldrahem för att få ihop pengar till min första Hultsfredsbiljett. Några veckor senare satt jag och kompisen och svettades i hennes pappas bil på väg söderut. Mer svett i kön in på festivalområdet och ännu mera svett när tältet skulle komma på plats på den dammiga tältplatsen. Totalt kaos i flera dygn, medsmugglad billig alkohol och dålig sömn på platt luftmadrass i ständig skräck för att en kängbeprydd fot ska hitta sin väg in genom tältduken, kokta makaroner på trangiakök, duschbuss om man orkade.

I dag: Gratisbiljett med VIP-tillhörighet. X2000 och trestjärnigt hotell. Gratis mat och fri dricka i baren. Mingel med diverse mer eller mindre kända gynnare. Vuxet? Ja. Men jag gillart!

Vilken helg! Sommarens musikäventyr sparkade i gång rejält i fredags. Skutan styrdes mot hufvudstaden och den eminenta festivalen Where the action is. Regnet öste ner under hela uppresan och det gjorde ingenting att vi åkte vilse i Järfälla, ju längre tid i bilden desto mindre tid i pappas regnponcho. Väl på plats och med en värmande öl innanför västen spanade vi in Pixies. En liten besvikelse. Ska inte det här vara bra undrade vi och skakade på huvudet. Seasick Steve däremot var precis så bra som man kunnat tro. Vilken härlig snubbe och vilken förmåga att fylla ut en gigantisk scen. Sen var det då dags för allas våran Olle att äntra scen. Denna sorgliga figur som rullade över golvet i en rullstol. Känslan att det var sista chansen att få se mr Ljungström höll mig kvar på bekostnad av Dundertåget. Av dessa grabbar såg jag bara en liten glimt men uj vad bra det lilla var. Tja vad såg vi mer? Jo just det, Neil Young så klart. Kvällens gigant. Vid det laget var vi stationerade i VIP-tältet och hinkade gratisöl men VIP är inte VIP om man inte har full syn över stora scen....

På det hela taget var det en kanonkväll och jag hade gärna tagit en repris på lördagen. Då var det dock studentskiva och det är inte illa det heller.... I dag är det återhämtning som gäller, både av kropp, själ och hem. Tomaterna har planterats om, golvet ska skuras och tvättmaskinen går varm.

Nu ser jag fram emot nästa musikupplevelse i Göteborg, West coast riot och Metaltown! Hoppas på finare väder då.

På skakiga ben, ganska osäkert och lite taffligt höll jag i dag mitt första nätverksmöte. Det var inte så farligt som jag i mina sämsta stunder kunnat tro och jag var inte så dålig som jag drömt mardrömmar om att jag skulle va. Det var väl kanske ingen 10poängare men möjligtvis en 5:a. På ett sätt var det jackpott med tanke på att jag kämpat mig fram till detta under 7 förtvivlade terminer på universitetet. Äntligen är jag i mål! Men fasen vad jobbigt det är att vara nybörjare igen. Men jag får halka vidare, använda mina kollegor som isdubbar och slutligen ta mig fram till barmark. Med andra ord övning ger färdighet. I dag väljer jag att vara stolt över mig själv!

För övrigt så växer det så det knakar i potatishinkarna, rädisorna är snart uppätna och rabarbern är fortfarande inte planterad...