fridakortochgott

Yes! Dom har ändrat på de där läskiga prickarna på min statistiksida för den här bloggen. Nu behöver jag inte få rys varje gång jag kollar om nån läser här. Woho!

Ibland gör människor saker som får mig att ställa frågan "hur tänkte du nu?". Som i dag i badhuset. Jag och ett antal till motionärer simmade längd efter längd i bassängen, trångt var det och i vanlig ordning skedde både en och två tvivelaktiga omkörningar (eller omsimmningar om man så vill). Men inte ens då dök frågan upp i mitt huvud utan det var först när han, den där medelålders mannen med de 15 extrakilona samlade runt magen, äntrade hallen som jag på allvar började undra. Han tar en titt över bassängen och beslutar sig snabbt för att göra... bomben! Hallå!? BOMBEN! Eller tja alltså jag såg ju inte att han gjorde bomben man han måste ha gjort det för jag och fler med mig dränktes av vatten. Hur tänker man då? Fasen vad sur jag blev och oj vilka arga blickar han fick varje gång vi simmade förbi varandra. Säkert inget han märkte av men ändå...

Jag är så glad. Jag har det bästa jobbet ever. Med dom bästa arbetskamraterna och de bästa arbetsuppgifterna. Hej då söndagsjobbångest, hej då försöka smita ifrån tidigare, hej då skitsnack bland kollegorna. Jag trivs så himla bra. Och det gör mig så himla glad. I dag hade vi utbildning. Jag ska få lära mig ICDP. Tack! Det ska bli så kul. Jag är så glad! Sa jag det? (Jag skriver det här så att jag ska komma ihåg den här känslan den dagen jag allt bara är svart och jag aldrig mer vill gå tillbaka till jobbet, för den dagen kommer. Det gör den alltid. Men jag hoppas den passerar fort.) Just nu är jag bara glad och jag vill vara kvar i den här känslan så länge det går. Tack alla fina människor på jobbet! Tack!

En helt vanlig dag stod jag där i köket. Jag tittade på våra högblanka skåpsluckor och konstaterade att ja det är snyggt men jäklar vad det blir fingeravtryck lätt. Fram med trasan och börja polera. Fint, bra, strålande. Jag började få upp farten och märkte snabbt resultat. Putsa putsa tills, AJ! Jag slog emot handtaget, en skena i stål med rätt så vassa kanter. Äh det var väl inte så farligt tänkte jag men slängde ändå ett öga på handen. OJ! Jag hade skalat bort en skinflik. Äh, inte så farligt tänkte jag igen och fortsatte polera. Inte lika fort som innan. Inte lika stadigt. Men det var ju inte så farligt! Polerandet fortsätter. Men det blir inte som innan. Knäna blir till gelé. Lungorna får inte plats i bröstkorgen. Magen vill vända sig ut och in. Yr, så yr! Skärpning, det var ju inte så farligt. Utan att titta på handen går jag till kranen och sköljer. Jag kikar mellan fingrarna och ser att jo visst blöder det. Paralyserat står jag där o spolar och sploar. Hjärtat kommer och ser direkt. Är du yr? frågar han. Mmmm svarar jag. Ett plåster, en klapp sen är det bra igen. Det är jobbigt att inte tåla blod.

Tipsar om en fin sida med en mysig blogg och en lovande butik full med saker för oss föräldrar och barn http://www.mokkasin.com/ Det har redan börjat klia i mina fingrar och jag ser fram emot öppnandet. Sen att det är min fina storkusin som står för halva kalaset gör ju inte saken sämre!

Kika in vettja!

Hur gör alla andra egentligen? Städar dom varje dag för att ha det så där fint o rent som det alltid ser ut att va när en annan är på besök? Här hemma hjälps det inte hur mycket jag än plockar o dammar o damsuger o svabbar. Det är i alla fall stökigt, dammigt, skitit. Jämt! Lägger folk hela sin fritid åt städning och går runt i sina fina hem eller har de svart städhjälp eller finns det fler som oss som bara skiter i det och låter hemmet förfalla med jämna mellanrum. Ibland drömmer jag om att ha ett hem där saker alltid står på sin plats. Där sängen alltid har rena  sängkläder och det aldrig ligger dammråttor i hörnen. Men sen tänker jag att jag hellre ligger på soffan o myser med min lilla gumma.

På tal om saker som ger en rys så får jag redig ståpäls (den dåliga sorten) av den nya statistikredovisingen på min blogg. Jag trodde till en början att jag skulle gilla't men upptäckte snart att det var det motsatta. Det är lite svårt att förklara hur det ser ut men det är ett diagram som visar antalet besökare om dagen. Det nya är att när jag drar muspekaren över punkterna (finns säkert nåt snyggt ord för dem men va fan, jag är väl inte statistiker?) så dyker siffran motsvarande antalet besökare upp i en prick och muspekaren försvinner. Och vad är det som är så farligt med detta undrar ni!? Den som ändå visste det.... En återkommande mardröm som jag haft sen jag var liten är den med ett tunt tunt sträck med en tjock klump på.

Hrm, ja jag skaaaa söka hjälp.

För ett tag sen på jobbet kom vi in på ämnet fobier. Det finns så mycket konstigt man kan va rädd för, äppelskrott tex (inga namn nämnda...) Vanligt är ju annars att få knäskak av diverse kräldjur, spindlar eller höga höjder. Jag tillhör både den första och den sista kategorin. Min fobi för ormar sträcker sig så långt att jag inte löser korsord som har en orm i bildrutan. Jag löser heller inte krysset på andra sidan för det skulle ju innebära att jag på ett eller annat sätt är tvungen att ta i ormen. Hrm ja ja en fobi vore inte en fobi om den var logisk. Och på tal om ologiska fobier eller åtminstone oförklarliga så känner jag även obehag inför gamla saker. Secondhand får mig att vilja spy. Nåde den som pratar Myrorna under lunchen. Knappar ger mig rys, lika så knivar, el, katter, motorsågar och motordrivna häcksaxar. Jag håller andan när jag passerar människor på stan för att inte andas in dem och jag känner obehag av att vara för nära nån jag inte känner. Ja som sagt det finns mycket konstigt man kan vara rädd för. Tricket är att inte låta det ta över sitt liv eller åtminstone att inte låtsas om det för mycket. Ibland får man bita ihop och ignorera känslan. Min största utmaning är på jobbet. Det händer ganska ofta att jag tvingas lägga om sår, en del små men många och en del färre men stora. Blod blod blod. Huga. Blod som dessutom kommer ur skärsår. Ännu mer huga. Men som sagt, bit i hop och låtsas som att det regnar...

Åh vad jag skulle vilja resa. Familjecharter till varmare breddgrader. Kärleksweekend till nån storstad. Partyresa med vännerna. Gå på dans. Gå på krog. Äta ute. Äta hemma. Ha kräftskiva. Köpa skor. Börja träna. Klippa håret. Vara lite snyggare, lite smalare, lite smartare. Städa bättre hemma. Tvätta lite mera. Diska lite oftare. Läsa böcker. Läsa tidning. Tatuera mig. Gå på bio. Fika. Sova mera. Vara piggare, gladare, argare, tuffare, snällare. Passa tider. Höra av mig oftare. Ta hand om trädgården. Åka på utflykt. Bada badhus, busa busfabrik, klappa djur. Rida häst, skaffa katt? Nej nu gick jag för långt... Aldrig skaffa katt!

Ganska ofta hör man talas om barn som är mammiga. Det är mamma hit och mamma dit. Bara mamma duger när det ska tröstas, nattas, pottas, gosas. Då och då hör man även talas om barnens pappiga perioder. Då är det pappa hit och pappa dit. Pappa ska med o natta, pappa ska blåsa slagen tå, pussa panna, pussa kind. Pappa ska hämta på dagis, pappa ska köra bilen, ta på skor, läsa bok. En sån period är vi inne i nu. Visst duger mamma bra men pappa duger bättre. Och varför skulle han inte? Han är ju världens bästa!

Det är väl typiskt att när jag äntligen har tiden, orken, lusten att påta i trädgården, rensa o fixa så ska det börja regna. En störtskur drog förbi och nu duggar det tätt. Vips så försvann orken och lusten och snart även tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jäkla regn! På vår gata bor det nästan bara pensionärer som inte gör annat än att stå med rumpan i vädret och fixa o dona i sina rabatter. Inte en vildvuxen gräsmatta så långt ögat kan nå. Sen har vi vårat hus. Men vad tusan ska man göra då när det regnar så fort tiden, orken o lusten finns där?!