fridakortochgott

En helt vanlig dag stod jag där i köket. Jag tittade på våra högblanka skåpsluckor och konstaterade att ja det är snyggt men jäklar vad det blir fingeravtryck lätt. Fram med trasan och börja polera. Fint, bra, strålande. Jag började få upp farten och märkte snabbt resultat. Putsa putsa tills, AJ! Jag slog emot handtaget, en skena i stål med rätt så vassa kanter. Äh det var väl inte så farligt tänkte jag men slängde ändå ett öga på handen. OJ! Jag hade skalat bort en skinflik. Äh, inte så farligt tänkte jag igen och fortsatte polera. Inte lika fort som innan. Inte lika stadigt. Men det var ju inte så farligt! Polerandet fortsätter. Men det blir inte som innan. Knäna blir till gelé. Lungorna får inte plats i bröstkorgen. Magen vill vända sig ut och in. Yr, så yr! Skärpning, det var ju inte så farligt. Utan att titta på handen går jag till kranen och sköljer. Jag kikar mellan fingrarna och ser att jo visst blöder det. Paralyserat står jag där o spolar och sploar. Hjärtat kommer och ser direkt. Är du yr? frågar han. Mmmm svarar jag. Ett plåster, en klapp sen är det bra igen. Det är jobbigt att inte tåla blod.