fridakortochgott

På mitt jobb bestämdes det att vi skulle gå på Ladies Nights. Min första reaktion var ett ganska stort NEJ, jag är inget stort fan av sånt. Får lite lätta Chip n Dales-vibbar men OK, klart jag hänger på. Biljetter skulle bokas och det fanns visst bara paketlösningar kvar, alltså mingel och mat på plats innan showen. Tiden innan skojas det lite om mitt motstånd och någon spekulerar i huruvida de kommer ta upp kvinnor på scen osv. "Vore det inte roligt om det blev du Frida?" "Hm, nä TACK! Då skulle jag DÖ!. " I bilen på väg till tillställningen skojas det o skrattas o vi delar med oss av lite minnen osv. Jag berättar om när jag halv frivilligt, halvt ofrivilligt drogs upp på scen under en Hole-konsert... (och nu kanske ni redan har räknat ut vad som sedan skedde?) 
Väl på plats bland ca 3000 andra fnissiga damer leddes vi fram till vårt bord. Mat, vin , trevligt sällskap. Allt väl så långt. Plötsligt dyker det upp nån tjomme vid vårt bord. Han har en lila boa med sig och tydligen ska nån av oss ha den. Vilda diskussioner uppstår, VD'n, VD'n måste ha den!!!! Nej VD'n ville inte ha den. Inte jag heller men jag fick den ändå. Eeh jaha!? Vad ska hända nu då?? För att göra en lång historia kort så fick samtliga boadamer, 5 st, pallra sig upp spå scen (i mitt fall helt motvilligt) och tävla i en sångtävling. Ur min mun kommer "Ja må han leva", Imse vimse spindel" och sist men inte minst "Sing hallelujah". Ja den av Dr Alban...  Måste jag skriva att jag inte vann?

Min enda tröst är att detta utspelades innan Ladies Night-grabbarna entrade scen.
Showen var bra, jag garvade ihjäl mig flera gånger och jag ångrar inte att jag gick. Nästa gång ska det dock ske utan motstånd så slipper jag kanske agera ofrivillig pausfågel.