fridakortochgott

I går var jag med om något fint. Jag var på begravning och ceremonin var väldigt vacker. Det var gammelfaster som skulle begravas, hon blev en bit över 90 år men det gjorde inte det hela mindre sorgligt för oj vad vi grät. Inte för att jag hade trott något annat med den släkten i den kyrkan. Det är nog den kyrka som jag känner mest för (eller den enda kanske). Där har jag suttit otaliga julottor och lyssnat på farfar sjunga o helga natt och fösökt att hålla mig för skratt under predikan vilket kan vara svårt när hela bänkraden fylld av fastrar o kusiner guppar av fniss. (Jag har även spytt där av trötthet några tidiga juldagsmorgonar men det behöver vi inte nämna här...) Det är även i den kyrkan som vi för några år sedan begravde min älskade farfar. Nu när jag satt på begravningen o sjöng med i psalmerna kunde jag höra farfars stämma och genast stockade sig det i halsen. När sedan organisten helt plötsligt klämde i med O helga natt så var det kört. Det kanske var tur att hon totalt slaktade låten för annars hade det nog inte varit mer än en blöt pöl kvar av mig.

Farfar och Astrid, älskade, saknade o levande i våra minnen.